Ibland är det så svårt, så svårt att vara förälder. När barnet är trött, grinig, hungrig och ENDAST ska äta själv och inte orkar vänta tills maten har svalnat tillräckligt och skriker så högt att det susar i huvudet och sedan tappar det mesta av maten i haklappen och klandrar dig för detta och skriker ännu högre rakt in i ditt öra och inte låter dig hjälpa till att få upp det. Vilket resulterar i makaroner över hela golvet, ett barn som gråter hjärtskärande och hysteriskt, en mamma som förgäves försöker resonera med det gråtande barnet och som är på vippen att börja lipa själv, en pappa som bestämmer att det nog är dags att lägga barnet men som ändå lyckas lugna ner barnet och peta i det resten av makaronerna innan det är välling och läggdags. Då är det svårt. Mycket mycket svårt. Nu sitter jag här och är ledsen för att kvällen fick ett sådant tråkigt slut och känner ett sånt starkt behov av att få krama  Theodor att jag skulle krypa ner i spjälsängen med honom om jag bara fick plats. Men som den ansvarsfulla vuxna jag är så får jag vänta tills imorgon med att gosas med honom igen. Om jag inte kan övertyga David om att vi borde flytta in honom i vår säng i natt....