Du är den ljuvligaste jag vet och det bästa jag har gjort...

Igår när jag kom hem, med min själ fast i ångestens kalla grepp, satte jag mig helt sonika ner på hallgolvet och orkade bara knappt andas. Då kommer den här lilla killen fram till mig, ger mig en bit duplo och trycker sin lilla näsa mot min kind. Då kändes allt genast lite bättre...

Min fina pojke i jeans, aquafärgad tröja, blå dregglis och tofs i håret. Är han köns-stereotyp ?

Ett blogginlägg från en gravid vän och en kommentar på detta fick mig att fundera över hur jag uppfostrar min son i förhållande till könsroller. Jag följer genusdiskussionen med måttligt intresse. Tycker att vissa åsikter är självklara och intelligenta - som lika lön för lika arbete och att det inte finns kill-färger och tjej-färger. Tycker att andra åsikter är löjliga - som att man ska ta bort han och hon och säga hen istället.

Blogginlägget jag läste handlade om att min vän skulle låta sina barn leka med de leksaker de ville men att hon inte ville att hennes eventuella son skulle gå till skolan i prinsessklänning. Hon tyckte också att uttrycket hen var löjligt och tänkte inte lära sitt barn att säga så. Kommentaren hon fick var att slutsatsen av detta då var att hon skulle tycka att det var ok att hennes eventuella dotter fick lägre lön p.g.a sitt kön. Jag tyckte att den här slutsatsen var löjlig.

Hänger det på prinsessklänningar och hen?

Jag har en son, klär jag honom endast i blått?  - nej, han har inte mycket blå kläder. Ungefär lika mycket blå som rosa.

Har han bara tuffa bilar och lego och robotar? - nej, han har mest gosedjur, en del bebisleksaker i världens alla färger och ett kastrullset i rosa.

Lär jag honom att vara tuff och inte gråta? -nej, han har all rätt till sina känslor och om han ramlar och slår sig blir han överröst med pussar och kramar och får gråta i min famn.

Lär jag honom att leka snällt och försiktigt och ta hänsyn till andra? - ja, vi lär honom att klappa fint och vara försiktig med andra.

Skulle jag låta honom gå till skolan i prinsessklänning? - nej, jag tycker inte att prinsessklänningar passar sig i skolan. På varken pojkar eller flickor.

Skulle jag låta honom leka med dockor och barbie?, - Självklart. Jag hoppas att han kommer gilla barbie för jag har massa barbiedockor på mammas vind.

Är han kortklippt? - Njaee… jag vill gärna att han ska ha långt hår, men hans pappa är mer nöjd med pagen han har nu. Vi har ännu inte fattat något beslut.

Skulle han få dansa balett om han ville? - Jajjemän. Dans är ett fantastiskt sätt att både träna och uttrycka sig.

Klär jag honom i klänning ? - Nej, jag har inget behov av att sätta på min son en klänning. När han blir stor nog att bestämma själv får han gärna ha klänning på sig. Dock inte i skolan.

När jag tänker på hur jag skulle uppfostra en ev. dotter så skulle jag göra exakt likadant förutom på den sista punkten här. Jag skulle klä en dotter i klänning och hon skulle få ha det i skolan (inte prinsessklänning, utan vardagsklänning). För mig känns det inte naturligt att klä min son i klänning. En flicka däremot skulle få ärva alla Theodors gamla kläder och så skulle vi nog komplettera upp med lite klänningar och kjolar. Det är väl antagligen samhället som format min bild av detta. Betyder det att jag tycker att min eventuella dotter ska få lägre lön? - NEJ ! Betyder det att jag tycker att min son skall vara framåt och min dotter tillbakadragen? - NEJ! Man kan klättra i träd och spela fotboll i kjol.

Jag tycker inte att genusdebatten borde handla om kläder och pronomen. (även om jag tycker att det är idiotiskt att det finns en pojk och en flickavdelning i klädaffärerna och att storlekarna skiljer sig mellan dem) Jag tycker att genusdebatten borde handla om det som är viktigt. Lika lön för lika arbete. Uppskattning för sina prestationer/sin intelligens och inte för att man är en söt flicka eller en tuff kille. En tjej ska inte behöva vika ut sig på bilder på nätet för att hon tror att det som räknas är att killarna ska tycka att hon är sexig. En kille ska inte behöva hävda sig genom att slåss för att han tror att det som räknas är att hans killkompisar tycker att han är tuff. Barn borde få vara barn och en han och en hon är lika mycket värda. För mig är det en sådan självklarhet att jag inte ens funderat på hur jag uppfostrar mitt barn.

Enda gången jag aktivt tänker på vilka könsroller jag “prackar på honom” är när jag är i leksaksaffären. Där de rosa sakerna är pärlor och leksaksdammsugare och dockvagnar. Och de blå, grå, gröna, gråa och silverfärgade sakerna är robotar och vapen och bilar. Ge mig en rosa bil och en silverfärgad dammsugare tack. De könsroller som affärerna vill ge oss håller jag inte med om. Det känns som att den största allmänheten tänker likadant, men vi köper ändå produkterna eftersom det inte finns några alternativ.

Nu blev det en lång svada här men jag har rett ut mina tankar litegrann i alla fall.
Jag tror inte på “hen” men jag tror på jämnställdhet mellan de två kön vi faktiskt har.