Igår fick Theodor feberkramp. Han krampade i nästan 10 minuter och vi fick åka ambulans med blåljus till NÄL.
Vi stannade för observation över natten. De konstaterade att han har en virusinfektion i halsen och att det är det som orsakar febern. De sa också att han hade en atypisk kramp eftersom han vid tre tillfällen sedan vi kom till sjukhuset började rycka igen, framförallt i benen. Så vi kommer bli kallade för att göra ett EEG om en dryg vecka.

De säger att feberkramp är ofarligt. Men känslan när man står där, maktlös, med sos i telefonen och de upprepade gånger frågar om han andas...och man inte vet. När de tankar som går genom huvudet är att livet tar slut här och nu. Att det barn som betyder mer än allt är på väg att försvinna från oss... Den vill jag aldrig aldrig mer uppleva!