Det är ju tråkigt att jag helt försummat bloggen det sista men det har ju verkligen inte funnits varken tid eller ork. Hela förra veckan var jag och Theodor hos min mamma och han var så sjuk, så sjuk. Det började med feber utan andra symptom som resulterade i en feberkramp (igen). Så in till sjukhuset för att ta reda på vad som orsakade febern. (Uppkäftig tant på sjukvårdsrådgivningen sa virus) Det visade sig vara streptokocker i halsen, inte virus. Så lilla stackarn fick penicillin... 

I två dagar gick febern åt rätt håll, om än lite långsamt. På den tredje dagen gick den upp till 40 igen! En sväng till in till sjukhuset igen. Tydligen var det många som mådde skit den dagen för sjukhusbesöket tog 6 timmar... *puh*

I vilket fall så fick vi tillslut träffa en läkare som kunde konstatera att han nu hade öroninflammation också!!!
Slutsatsen var att antibiotikan inte alls fungerat så vi fick en ny...

 

Sedan tog det två dagar och så var Theodor feberfri. Hurra. Tyvärr är han ju inget jättestort fan av antibiotikan, så när den ska tas (3 gånger om dagen) så får man vara två. En som håller fast och en som ger medicinen. Tur att David kan komma hem på sin lunch... ja, för nu är vi hemma i Uddevalla igen. Det har varit jättebra för både mig och Theodor att vi kunde vara hos min mamma och hon har ställt upp såååå mycket! (Vilket jag uppskattar och älskar henne för...) Men det är som de säger, "hemma bäst".

 

Under den här veckan har jag också kämpat på med C-uppsatsen. (Jag tog till och med med mig plugg till sjukhuset, kände mig som en blandning av superdedikerad student och världssämst mamma...) Jag lyckades också drabbas av värsta dödsförkylningen. Jag dog inte, men jag kände mig döende. Uscha... men nu är jag bättre, Theodor bättre, C-uppsatsen långt i från klar och vi är hemma...

Om några månader kanske jag kan fortsätta mitt sociala liv också. Just nu är det svårt. Men jag saknar er alla vänner....

Att det ska vara så svårt att komma igång? Jag ska kondensera meningsenheter. Det är egentligen en ganska mekanisk och monoton uppgift. Men jag sitter och stirrar och får inte till något alls. 

 

Vart är min studiemotivation? Jag är snart klar. Jag är inne på upploppet. Nu måste jag bara lägga in den sista växeln, använda mina sista reservkrafter och sedan är det klart. 

Men... motivationen är bortblåst. Puhff.

...har jag andats, ätit, levt och drömt om c-uppsatsen...

Sedan fick jag ett telefonsamtal från en telefonförsäljare som var det mest efterhängsna som gått i ett par skor. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på honom. Såpass arg att nästa telefonförsäljare som ringer mig kommer få ta emot all min frustration och irritation... Hur många gånger ska man behöva säga "nej tack, jag är inte intresserad." "Jag kommer inte nappa på det här." "Jag förstår att det är ett bra erbjudande men jag har inte råd och det spelar ingen roll hur mycket du tjatar, jag kommer inte tacka ja"

...tillslut la jag helt enkelt på i örat på honom...

 

Och så igår hamnade jag i situationen att mina glasögon såg ut såhär: