Om banden till min syster
Vid pappas begravning kände jag mig på ett sätt nära mina syskon. Jag kände att jag var en av fyra. Sedan dess har jag insett med all önskvärd tydlighet att jag hade fel. Det är tre plus en.
Mina bröder har jag aldrig haft så mycket kontakt med men det har varit annorlunda med min syster. Men det är lustigt hur mycket man viftar bort för att känslan av att få tillhöra, känslan av sammanhang är starkare än förnuftet. De senaste åren har detta hänt:
* Syster gifte sig - jag fick veta det genom bilderna på facebook. Inte var det ett litet bröllop heller. Nej många finklädda gäster. Ceremoni i kyrka och mottagning med dans. Vår ena bror var med.
* Jag har träffat syster två gånger sedan 2011 - båda gångerna var det jag som fick åka ner till gbg för en kort fika, annars skulle det inte bli av. Skitsamma att jag första gången precis hade flyttat 25 mil och andra gången jobbat hela dagen. Jag ville ju träffa henne!
* I somras var hon i sverige och hon meddelade mig att pappa skulle komma till henne på sin födelsedag. Då var jag också välkommen. Just den dagen kunde inte jag och det var ju tråkigt att jag missade pappa. Men vi bestämde att jag skulle höra av mig dagen efter. - I två dagar svarade hon inte och sedan fick jag höra att hon var för trött för att ses. Långt senare berättade min syster att pappa varit hos henne i tre dagar och hon la dessutom ut ett foto där hon, pappa och hennes dotter var i trollhättan ca 100m från min mammas hus.
* Pappa gick bort - Mina tre syskon åkte tillsammans för att se honom på sjukhuset, ingen kontaktade mig.
* Efter begravningen la jag ut ett bildkollage som även inkluderade en bild på kistan med alla blommorna. - fick snabbt ett meddelande om att det var som ett hugg i hennes hjärta för att för henne och våra bröder var det en personlig sak att begrava sin pappa. Jag svarade med en ärlig ursäkt och tog så klart bort bilden. Hon läste det meddelandet efter en månad...men har inte svarat på det
*Nu till jul la hon upp en bild från sitt julfirande och taggade vår brorsdotter samt ena bror och önskade att de var där. - Hon uppgav i kommentarerna att anledningen till att hon bara nämnt en bror är för att den andra inte har facebook.
Utöver detta är det ganska tydligt att jag aldrig kommer på tal när de umgås. 2012 fick jag kontakt med min bror på facebook. Han visste inte att jag hade barn (som då var nästan två) eller att jag var gift (som jag då hade varit i ca tre år)
Nej kära syster. Du har gjort det väldigt tydligt att jag inte tillhör din familj, att du inte är intresserad av mig eller ens kanske gillar mig. Tanken på hur jag försökt, velat ha kontakt och hur jag tjatat får mig att skämmas. Men vet du vad? Det stärker mig bara i mitt beslut att inte slösa tid, energi och kärlek på sådana som dig!
Jag dedikerar den här till dig men det blir det sista du får av mig! Från och med nu går jag vidare och ser mig inte om för jag tänker inte slösa mitt tålamod på någon som inte förtjänar det! 
begravning och sammanhang
Att gå på pappas begravning idag var jättejobbigt. Samtidigt var det skönt att få säga adjö, att få erkänna sorgen och låta den komma ut. Dessutom var det en ny och ändå ganska bra känsla att få vara i en familjekontext.
Missförstå mig inte, självklart har jag en familj i de som står mig närmast. Mamma, man och barn, morbror med familj. Men nu fick jag tillgång till en skara som tidigare bara varit namn för mig. Jag var en av "rolfs barn" som mirja inkluderade i sitt tal. Min son var en av barnbarnen som Annika pratade om. Jag fick hälsa på min farbror, tre kusiner och min dopfadder.
Även om jag inte bytte många ord med mina bröder, så satt vi ändå vid samma bord och åt. Jag fick höra och se dem prata och kunde ana likheter med både pappa och mig. Sammanhang. Kontext.
Jag har alltid vetat om att jag har en familj på pappas sida, men det var skönt att få se att den var verklig.
Jag är en lillasyster...
Rolf Lindberg 430827 - 140906
Do not stand at my grave and weep
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow,
I am the diamond glints on snow,
I am the sun on ripened grain,
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush,
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry,
I am not there; I did not die.
Sorg
En fin person har lämnat oss här på jorden. Inte någon som stod mig väldigt nära men som ändå gjort ett avtryck i mitt hjärta. Jag är glad att jag fick lära känna dig. Himlen har en speciell plats för sådana som dig. Mina tankar går till din familj i denna tunga tid. <3
Av respekt för dem och deras uttryckliga önskan skriver jag inget mer nu utan låter detta bli mitt sätt att ventilera.
Av respekt för dem och deras uttryckliga önskan skriver jag inget mer nu utan låter detta bli mitt sätt att ventilera.
Behöver en break
Jag behöver renovera mitt liv lite. Jag behöver fokusera på att städa, tvätta, få iordning lägenheten, sortera papper, ta hand om min familj och komma på vad jag vill göra med mitt liv. Därför har jag nu bestämt att ta en paus från internet ett tag. Kommer inte logga in på facebook, kommer inte vara aktiv på familjeliv, kommer inte läsa bloggar, kommer inte blogga (även om det ändå varit dåligt med det på sista tiden...)
Jag hoppas att detta ska ge mig mer inspiration och motivation och förhoppningsvis livsglädje. Internet (och framför allt facebook) är hemskt dåligt för mig. Det får mig att försaka andra saker som tvätt och städ vilket sedan resulterar i att jag inte trivs hemma. Det får min man och son att bli irriterade på mig eftersom jag ofta sitter vid datorn. Även om jag inte tycker att det är så länge åt gången så är det många tillfällen under dagen.
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ha ett mer ordnat liv där jag kan ägna mig åt saker som jag faktiskt vill göra och som ger mig tillfredställelse. Jag vill gå ut i skogen. Jag vill läsa böcker. Jag vill sätta in foton i fotoalbum. Jag vill upptäcka världen med min son och på kvällarna vill jag sitta i en städad lägenhet och ta det lugnt.
Min dåliga karaktär och oförmåga att låta bli facebook sätter käppar i hjulet för detta så nu säger jag hej så länge och stänger av min dator.
Ta hand om er så ses vi snart igen.
Jag hoppas att detta ska ge mig mer inspiration och motivation och förhoppningsvis livsglädje. Internet (och framför allt facebook) är hemskt dåligt för mig. Det får mig att försaka andra saker som tvätt och städ vilket sedan resulterar i att jag inte trivs hemma. Det får min man och son att bli irriterade på mig eftersom jag ofta sitter vid datorn. Även om jag inte tycker att det är så länge åt gången så är det många tillfällen under dagen.
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ha ett mer ordnat liv där jag kan ägna mig åt saker som jag faktiskt vill göra och som ger mig tillfredställelse. Jag vill gå ut i skogen. Jag vill läsa böcker. Jag vill sätta in foton i fotoalbum. Jag vill upptäcka världen med min son och på kvällarna vill jag sitta i en städad lägenhet och ta det lugnt.
Min dåliga karaktär och oförmåga att låta bli facebook sätter käppar i hjulet för detta så nu säger jag hej så länge och stänger av min dator.
Ta hand om er så ses vi snart igen.
En mening med allt.
Nu sitter jag här. Med slutspurten av en universitetsutbildning och ska bara skriva rent mina opponeringsfrågor och skicka in innan jag ger mig för idag och lägger mig. Plötsligt slog mig en tanke att mitt liv hade sett väldigt väldigt annorlunda ut om bara en liten sak i mitt liv inte hade hänt. Mitt utomkvedshavandeskap.
OM den graviditeten hade gått vägen så hade jag fött barn i oktober 2010. Då hade jag nu varit stolt mamma till en liten skorpa på drygt 2 år. MEN då hade jag varit tvungen att ta ett års studieuppehåll och således hade vi fortfarande bott kvar i Örebro, i vivalla. Antagligen hade jag då inte träffat mitt mammagäng som var ett sånt stort stöd under graviditeten och första tiden med Theodor. Theodor som inte ens hade funnits. Oh hemska tanke! Vårt barn hade fått gå på dagis i vivalla och kontakten med den utökade familjen (våra mammor, syskon, kusiner o.s.v) hade inte varit i närheten av hur bra den är nu. Jag hade kanske inte haft en lika bra kontakt med Kristina och antagligen hade jag inte haft någon kontakt alls med Christian som jag nu skriver min uppsats med.
Jag hade inte bott i Uddevalla och träffat de underbara människor som den här staden har gett mig, eller hjälpt mig att återfå kontakt och umgänge med. Jag hade inte suttit här och varit nästan klar med min utbildning utan jag hade haft ett halvår kvar och varit precis i startgroparna för att skriva C-uppsatsen.
Nej mitt liv hade sett väldigt väldigt annolunda ut om jag inte hade fått mitt utomkveds. Just då var jag ledsen, så väldigt ledsen, rädd, besviken, bitter och förvirrad. Men när jag idag inser att det livet jag trivs med inte hade funnits. Då är jag faktiskt glad att det hände.
Det finns verkligen en mening med allt!
OM den graviditeten hade gått vägen så hade jag fött barn i oktober 2010. Då hade jag nu varit stolt mamma till en liten skorpa på drygt 2 år. MEN då hade jag varit tvungen att ta ett års studieuppehåll och således hade vi fortfarande bott kvar i Örebro, i vivalla. Antagligen hade jag då inte träffat mitt mammagäng som var ett sånt stort stöd under graviditeten och första tiden med Theodor. Theodor som inte ens hade funnits. Oh hemska tanke! Vårt barn hade fått gå på dagis i vivalla och kontakten med den utökade familjen (våra mammor, syskon, kusiner o.s.v) hade inte varit i närheten av hur bra den är nu. Jag hade kanske inte haft en lika bra kontakt med Kristina och antagligen hade jag inte haft någon kontakt alls med Christian som jag nu skriver min uppsats med.
Jag hade inte bott i Uddevalla och träffat de underbara människor som den här staden har gett mig, eller hjälpt mig att återfå kontakt och umgänge med. Jag hade inte suttit här och varit nästan klar med min utbildning utan jag hade haft ett halvår kvar och varit precis i startgroparna för att skriva C-uppsatsen.
Nej mitt liv hade sett väldigt väldigt annolunda ut om jag inte hade fått mitt utomkveds. Just då var jag ledsen, så väldigt ledsen, rädd, besviken, bitter och förvirrad. Men när jag idag inser att det livet jag trivs med inte hade funnits. Då är jag faktiskt glad att det hände.
Det finns verkligen en mening med allt!
Om vänner och att ta ställning
Jag är just nu inne i en fundering som håller på att ta form. En känsla av att jag måste ta ställning i en relation som förändrats. Jag får som alltid ett behov av att blogga när jag är i en sådan här fas fast jag vet inte vad jag ska skriva om det för jag vet inte hur jag känner. Är jag arg, ledsen, sorgsen, förvirrad, förbannad, frustrerad? Jag vet inte men förhoppningsvis klarnar det snart. Jag måste besluta mig för vilken handling jag tänker ta. Jag tror jag ska diskutera det med min bättre hälft. "My person". (alla som kollar på greys anatomy vet vad jag menar när jag säger "my person" ;)
Oavsett vad jag beslutar att göra tror jag inte att det kommer såra några känslor. Ibland blir det ju bara så att man slutar bry sig, eller hur?
Oavsett vad jag beslutar att göra tror jag inte att det kommer såra några känslor. Ibland blir det ju bara så att man slutar bry sig, eller hur?
Du är bara avundsjuk!
Länge har jag funderat på det här fenomenet med att alla gapar om "avundsjuka" så fort man uttrycker en avvikande åsikt om skönhetsideal eller livsstil. Så nu kommer ett blogginlägg om detta och jag uppmuntrar er att gärna ta en minut och kommentera med era tankar om saken.
Varför är det så att så många drar upp argumentet "du är bara avundsjuk" när någon har en lite mer kritisk åsikt? Måste man vara avundsjuk för att inte hålla med någon? Missförstå mig rätt, jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver yttra kritiska åsikter om någon annan, men i vissa fall så inbjuds det till att uttrycka sin åsikt. (oftast på internetforum eller bloggar.) Jag har två tydliga exempel som jag tänkte ta upp för att demonstrera detta:
Varför är det så att så många drar upp argumentet "du är bara avundsjuk" när någon har en lite mer kritisk åsikt? Måste man vara avundsjuk för att inte hålla med någon? Missförstå mig rätt, jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver yttra kritiska åsikter om någon annan, men i vissa fall så inbjuds det till att uttrycka sin åsikt. (oftast på internetforum eller bloggar.) Jag har två tydliga exempel som jag tänkte ta upp för att demonstrera detta:
Exempel 1: På forumet familjeliv startas det ibland trådar som heter "vad tycker du om min kropp" (eller hår, eller utseende eller annat likvärdigt ytligt trams) Dessa trådar är givetvis ingenting som någon med en gnutta självrespekt skulle starta men ändå, de finns. Majoriteten av alla svar är "Åh, du är jättefin" men sedan kommer ibland något svar som uttrycker en avvikande åsikt. "nej, jag tycker inte du är snygg". Om man nu ska lägga ut en sådan tråd på internet så får man ju faktiskt räkna med att det finns folk som tar dig på orden och säger vad de tycker. Oftast har trådskrivaren också skrivit att de som svarar ska vara ärliga. Men när dessa människor skriver vad de tycker så kommer det alltid, utan undantag: "du är bara avundsjuk".
Skönheten ligger i betraktarens öga heter det. Det måste ju betyda att varje person äger rätten att uppleva att någonting kan vara fint, eller mindre fint. Om någon lägger ut en bild på sig själv och jag inte tycker att personen är fin. Är jag avundsjuk då? Kan man helt enkelt inte bara tycka annorlunda? Alla människor har ju sin bild av vad de tycker är fint när det kommer till skönhetsideal. Vissa tycker att smala människor är fina, andra föredrar mulliga. Vissa gillar stora bröst, andra små. Vissa tycker att blondiner är snyggare, andra föredrar brunetter. Och tur är väl det? Livet skulle ju bli högst ointressant om alla tyckte samma. Så varför ska alla med en annan åsikt kallas avundsjuka?
Skönheten ligger i betraktarens öga heter det. Det måste ju betyda att varje person äger rätten att uppleva att någonting kan vara fint, eller mindre fint. Om någon lägger ut en bild på sig själv och jag inte tycker att personen är fin. Är jag avundsjuk då? Kan man helt enkelt inte bara tycka annorlunda? Alla människor har ju sin bild av vad de tycker är fint när det kommer till skönhetsideal. Vissa tycker att smala människor är fina, andra föredrar mulliga. Vissa gillar stora bröst, andra små. Vissa tycker att blondiner är snyggare, andra föredrar brunetter. Och tur är väl det? Livet skulle ju bli högst ointressant om alla tyckte samma. Så varför ska alla med en annan åsikt kallas avundsjuka?
Exempel 2: (för att inte lämna ut personen ska jag försöka att anonymisera detta så långt det går)
En person som jag kände till hade en blogg. Där skrev "hen" (se, jag är genuspolitiskt korrekt!) om sitt liv och leverne. Ofta skrev hen om saker som skulle köpas eller som hade köpts till boendet. Ibland skrev hen om kärleken till sin familj. Ibland skrev hen om att hen ville minska i midjeomfång.
En person som jag kände till hade en blogg. Där skrev "hen" (se, jag är genuspolitiskt korrekt!) om sitt liv och leverne. Ofta skrev hen om saker som skulle köpas eller som hade köpts till boendet. Ibland skrev hen om kärleken till sin familj. Ibland skrev hen om att hen ville minska i midjeomfång.
Ibland fick hen kommentarer på sina blogginlägg. Oftast var det i stil med "åh vad fint, åh vad du är lyckligt lottad eller åh vad du är duktig som kämpar med träningen". Men ibland kom det en kommentar som ställde frågan hur hen till exempel hade råd att inhandla så mycket, eller varför hen åt kebab när den igår pratat om att träna?
Då kom ett svar som ett brev på posten: "du är bara avundsjuk".
Då kom ett svar som ett brev på posten: "du är bara avundsjuk".
Måste man vara avundsjuk för att man ifrågasätter? Om man tycker att någon har ett beteende som kan anses oansvarigt. Betyder det att man är avundsjuk? Alla människor strävar väl efter att få det liv som de vill ha? För vissa är det familjelivet som är eftersträvansvärt, för andra är det flashiga möbler, för en tredje kanske det är frihet och möjlighet att resa runt i världen? Om du säger till mig att du har så dåligt ställt, men sedan slänger pengar på att byta ut hela ditt möblemang hemma, och jag ifrågasätter det... Är jag avundsjuk då?
Ok, nu blev det här en halv novell, men så går det när man funderat på något en längre tid innan man fått tid att skriva ner det.
Så hur ligger det till nu då. Är du avundsjuk på alla som inte ser likadana ut som dig, eller som inte lever som dig? Eller tror du att alla är avundsjuka på just ditt liv? Ge mig feedback tack :)
Ok, nu blev det här en halv novell, men så går det när man funderat på något en längre tid innan man fått tid att skriva ner det.
Så hur ligger det till nu då. Är du avundsjuk på alla som inte ser likadana ut som dig, eller som inte lever som dig? Eller tror du att alla är avundsjuka på just ditt liv? Ge mig feedback tack :)
Sena tankar...
Nu är det snart läggdags. I huvudet trängs allehanda tankar. (som vanligt kanske)
Igår hade vi "alla björckars dag". Jag, Maken David, Barnet Theodor, Mamma Ulrika, Morbror Anders, Moster Chatrin, Kusin Emma och Kusin Karin åkte till Lysekil och havets hus. Det var jättemysigt och trevligt. Det enda lilla störningsmomentet var väl att min sömnbrist gjorde sig påmind ifråga om att jag blev galet stressad av att Theo skrek som en uttråkad 1½-åring kan göra ibland (när vi satt och skulle äta) och att det ledde till en känsla av att panikångesten var nära föreliggande.
Men på det stora hela var det himla trevligt. Lysekil är en mysig stad. Ska nog se om jag kan ta med David och Theo dit någon dag och bara promenera runt och mysa.
Andra funderingar jag brottas med just nu är att jag önskar att jag ville träna. Det skulle vara så skönt att pressa sig själv, svettas och samtidigt känna hur man blir starkare, smidigare, smalare och får bättre kondition. Att helt svettig få ta en dusch och sedan känna sig pigg och uppfriskad. Mmm, det låter så skönt. Men... Jag kan verkligen inte få mig till att träna. Jag tycker inte att det är kul. Alls. Jag hatar att springa. Jag tycker det är sååå tråkigt att lyfta vikter. Jag skulle väl kunna tänka mig något pass i stil med aerobics. Men då sätter ju tiden och ekonomin käppar i hjulet. Fast jag önskar att jag tyckte att det var roligt att träna. Jag är sugen.
Sedan tänker jag också på att vi imorrn ska starta ett "nytt" liv. Det är ju så med förhållanden att man ibland fastnar i vissa hjulspår som en eller båda inte riktigt trivs med. Så efter några intressanta diskussioner här de senaste dagarna har vi nu kommit fram till att vi ska städa lite varje dag. (what, tänker kanske du. det är klart att man städar lite varje dag. men nej, jag och maken är både lata och tycker det är tråkigt att städa...) Och sedan ska vi dessutom INTE sitta vid datorn när båda två är hemma. Vi låter datorerna stjäla så mycket tid från oss. Tid som man skulle kunna spendera tillsammans eller med att göra något nyttigt istället. Först sa vi att vi inte skulle använda datorerna alls på en månad. Men så kom vi på att det spelar ju faktiskt ingen roll när man är ensam hemma. Så då sa vi så istället. Jag hoppas att detta kommer leda till att vi blir mer organiserade, kreativa och roliga.
Ja, så varför skriver jag allt detta i min blogg? Jag inser ju att det säkert är rätt tråkigt för er att läsa. Men jag vill göra sådana här tankeinlägg för mig själv ibland. För att jag tycker att det är intressant att gå tillbaka i bloggen och läsa. Om jag kunde lösenordsskydda vissa inlägg så skulle jag det. Men nu går det inte så då får ni stå ut med mina svamlande funderingar.
Night night
Igår hade vi "alla björckars dag". Jag, Maken David, Barnet Theodor, Mamma Ulrika, Morbror Anders, Moster Chatrin, Kusin Emma och Kusin Karin åkte till Lysekil och havets hus. Det var jättemysigt och trevligt. Det enda lilla störningsmomentet var väl att min sömnbrist gjorde sig påmind ifråga om att jag blev galet stressad av att Theo skrek som en uttråkad 1½-åring kan göra ibland (när vi satt och skulle äta) och att det ledde till en känsla av att panikångesten var nära föreliggande.
Men på det stora hela var det himla trevligt. Lysekil är en mysig stad. Ska nog se om jag kan ta med David och Theo dit någon dag och bara promenera runt och mysa.
Andra funderingar jag brottas med just nu är att jag önskar att jag ville träna. Det skulle vara så skönt att pressa sig själv, svettas och samtidigt känna hur man blir starkare, smidigare, smalare och får bättre kondition. Att helt svettig få ta en dusch och sedan känna sig pigg och uppfriskad. Mmm, det låter så skönt. Men... Jag kan verkligen inte få mig till att träna. Jag tycker inte att det är kul. Alls. Jag hatar att springa. Jag tycker det är sååå tråkigt att lyfta vikter. Jag skulle väl kunna tänka mig något pass i stil med aerobics. Men då sätter ju tiden och ekonomin käppar i hjulet. Fast jag önskar att jag tyckte att det var roligt att träna. Jag är sugen.
Sedan tänker jag också på att vi imorrn ska starta ett "nytt" liv. Det är ju så med förhållanden att man ibland fastnar i vissa hjulspår som en eller båda inte riktigt trivs med. Så efter några intressanta diskussioner här de senaste dagarna har vi nu kommit fram till att vi ska städa lite varje dag. (what, tänker kanske du. det är klart att man städar lite varje dag. men nej, jag och maken är både lata och tycker det är tråkigt att städa...) Och sedan ska vi dessutom INTE sitta vid datorn när båda två är hemma. Vi låter datorerna stjäla så mycket tid från oss. Tid som man skulle kunna spendera tillsammans eller med att göra något nyttigt istället. Först sa vi att vi inte skulle använda datorerna alls på en månad. Men så kom vi på att det spelar ju faktiskt ingen roll när man är ensam hemma. Så då sa vi så istället. Jag hoppas att detta kommer leda till att vi blir mer organiserade, kreativa och roliga.
Ja, så varför skriver jag allt detta i min blogg? Jag inser ju att det säkert är rätt tråkigt för er att läsa. Men jag vill göra sådana här tankeinlägg för mig själv ibland. För att jag tycker att det är intressant att gå tillbaka i bloggen och läsa. Om jag kunde lösenordsskydda vissa inlägg så skulle jag det. Men nu går det inte så då får ni stå ut med mina svamlande funderingar.
Night night
Min flytthistoria
Läser en frusterad flyttpacknings-status på facebook och reflekterade lite över min flyttvana och flytthistoria...
2004 - flyttar från mamma till första egna lägenheten på furulundsvägen
2005 - flyttar från viggen till sädesbingen
2007 - flyttar från sädesbingen till vallmovägen
2007 - gästspelar i australien varpå vår lägenhet i sverige blir packad och magasinerad
2008 - gästspelar hos mamma några veckor när vi kommit hem
2008 - gästspelar hos charlotte några veckor
2008 - tillbaka till mamma igen några månader
2008 - flyttar till lextorpsvägen
2009 - gästspelar hos sofie några veckor
2009 - flyttar till visgatan
2011 - flyttar till tureborgsvägen
Gästspelen har ju dock varit utan möbler och prylar och endast med kläder och i viss mån skor... men man tycker ju att jag borde ha en viss flyttvana vid det här laget. Men nej, lik förbannat står man alltid där de sista dagarna och är hysterisk för att flyttlådorna är fulla och prasselpappret slut för längesedan och man har massa "okategoriserade" pryttlar över hela golven och fönsterbrädorna och man får börja linda in saker i handdukar och stoppa där de får plats och tillslut tänker man "äh, jag stoppar det sista i en påse bara" och när man väl är klar så har man typ 20 "det-sista"-påsar...
Nu hoppas jag att vi inte kommer flytta på mycket mycket länge !
Nu hoppas jag att vi inte kommer flytta på mycket mycket länge !
11 September 2001 - 11 år sedan.
Nu är det 11 år sedan bin laden förändrade hela världen. När terrorismen intog allas våra medvetanden till en mycket högre grad och ingen någonsin kunde känna sig riktigt säker igen. Om man frågar vem som helst som är född efter 1991 ungefär så kan de fortfarande säga precis vart de befann sig och vad de gjorde när de fick höra om WTC. Alla har en egen relation till den dagen. Så även jag och det knyter sig fortfarande i magen när jag tänker på det.
När jag, nästan två år senare skulle medverka i en musikal om människans historia fanns det i manuset en monolog om 11 september. Jag bestämde mig så fort jag läste den att jag skulle göra allt för att få den rollen. Efter några veckors ihärdigt tjatande på läraren blev det så...
Jag har nu skrivit ner monologen som jag minns den och tycker att det kan vara ett lämpligt sätt att minnas den här dagen. Jag reserverar mig för eventuella fel (även vi som har superminne kan glömma saker ibland). All cred går givetvis till Bengt Jacobsson som är författare till monologen. (och som även är en av de bästa lärare jag haft... så var det sagt också.)
"Brittsommar i Sverige, ja det var den sista sommardagen.
Klarblå himmel, sol och värme, vinden lekte mellan bladen.
Jag hade just hjälpt till i trädgården och ställt ifrån mig spaden
och satt nu skönt tillbakalutad i en baden-baden.
I P3 spelades en beatleskonsert, live från covent garden.
Den 11 september år 2001, vid tretiden på eftermiddagen
och ingen anar det är sista sekunden i tiden före bin laden.
Då plötsligt avbryts sändningen, nu tystnar musken från popestraden.
Extranyheter man sänder direkt, från landet i väster, den stora staden.
Ett flygplan har kapats och ändrat kurs och krachat emot fasaden.
En olycka? Nej en terrorattack och detta var bara den första i raden
av kamikazepiloter som svurit jihad, och offrar sitt liv i självmordsbrigaden.
För strax därefter syns plan nummer två, som iskallt gör om charaden.
En värld håller andan dessa första minuter, i tiden efter bin laden.
I var tv-kanal syns replay på replay och se plötsligt rämnar fasaden.
Nu dör människor i repris och slow motion. Närkontakt av tredje graden.
En värld håller andan dessa första timmar, i tiden efter bin laden.
Ja tillvaron förändrades så lika kvickt, och skräcken spred sig i magen.
En ny typ av krig har nu gjort entre, och högst upp längst fram på estraden
står denne man i rök och i damm, i spillrorna efter krevaden.
En ondskans makt, en vår tids darth vader. Hans namn är usama bin laden.
Nu utgår ett påbud från världspresidenten av högsta militära graden.
"Jag uppmanar alla att befria vårt land från bastarden.
Låt oss röka ut dem, wanted dead or alive"
Han dundrar ifrån balustraden
Och världen i väst drar nu åter i fält, i jakt på usama bin laden.
En värld håller andan dessa första dagar, i tiden efter bin laden.
Och världen blir aldrig sig mer riktigt lik, efter det som hände den dagen.
Den 11 september år 2001. När terrorn drabbade staden.
I väst har vi nu fått en ny tideräkning - före och efter bin laden."
Och så ett litet tillägg: Har ni sett dokumentären om 9/11 av bröderna Naudet? Om inte, här finns den i 12 delar på youtube. Första delen: http://www.youtube.com/watch?v=crSW1zE37pM&feature=bf_prev&list=PL55C4E5BACD3F5FC5
Det är en spellista, men del 3 saknas så den får ni leta upp själva...
nattliga tankar
man skulle ju kunna tro att jag, när jag nu är i örebro och ska upp tidigt, borde lägga mig tidigt. men jag har så svårt att komma till ro när jag befinner mig så långt bort från min familj. jag har svårt att koncentrera mig och jag fastnar på facebook och familjeliv som ett sätt att distrahera mig från saknaden och oron. så nu är klockan midnatt och alarmet på mobilen ringer om 5½ timma och jag är både jättetrött och inte alls trött. ringde min nattuggla till man för att säga godnatt men han klickade mig så jag antar att han sover. fast orolig blir jag ju. tänk om det hänt något. tänk om han är på sjukhus med theodor. tänk om han är sur på mig. tänk om tänk om tänk om. det värsta är dessutom att det är typ 63 timmar tills jag får träffa dem igen. 63 timmar. det är ju aplång tid.
jag uppskattar verkligen att jag får bo här hemma hos familjen jonasson/karlsson! det är guld värt och underlättar så mycket för mig. men jag kan inte komma till ro. usch. 63 timmar...
jag uppskattar verkligen att jag får bo här hemma hos familjen jonasson/karlsson! det är guld värt och underlättar så mycket för mig. men jag kan inte komma till ro. usch. 63 timmar...
Något som fattas mig
Under min uppväxt har jag varit djurägare i olika former. Katter, fisk, salamandrar och hamstrar har passerat förbi och varit en del av mitt liv.
Nu är vi i den situationen att vi inte kan ha något djur som tar för mycket tid, plats eller som kräver att en viss 1½-åring inte jagar dem.
Men jag saknar så att ha husdjur. Ett litet liv och en kompis att ta hand om. Jag tror att våra katter kommer få stanna hos mamma (under villkoret att vi givetvis är kattvakt när hon vill) och mina tankar går till att det kanske skulle vara möjligt att skaffa hamster i höst. De kostar inte mycket, är ganska självgående. Det går snabbt att göra rent i buren och kan bli riktigt coola kompisar...
Om vi ställer buren där Theodor inte har tillgång till den så kan vi mysa med hamstern framför allt på kvällarna (när den är vaken) och Theodor har lagt sig.
De lever 2-3 år och är således inget livslångt åtagande.
Mmmm.... jag är sugen...
Nu är vi i den situationen att vi inte kan ha något djur som tar för mycket tid, plats eller som kräver att en viss 1½-åring inte jagar dem.
Men jag saknar så att ha husdjur. Ett litet liv och en kompis att ta hand om. Jag tror att våra katter kommer få stanna hos mamma (under villkoret att vi givetvis är kattvakt när hon vill) och mina tankar går till att det kanske skulle vara möjligt att skaffa hamster i höst. De kostar inte mycket, är ganska självgående. Det går snabbt att göra rent i buren och kan bli riktigt coola kompisar...
Om vi ställer buren där Theodor inte har tillgång till den så kan vi mysa med hamstern framför allt på kvällarna (när den är vaken) och Theodor har lagt sig.
De lever 2-3 år och är således inget livslångt åtagande.
Mmmm.... jag är sugen...
Något att tänka på
When an old man died in the geriatric ward of a nursing home in an Australian country town, it was believed that he had nothing left of any value.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old man's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? What do you see?
What are you thinking, when you're looking at me?
A cranky old man, not very wise,
Uncertain of habit, with faraway eyes?
Who dribbles his food, and makes no reply.
When you say in a loud voice 'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice, the things that you do.
And forever is losing a sock or a shoe?
Who, resisting or not, lets you do as you will,
With bathing and feeding. The long day to fill?
Is that what you're thinking? Is that what you see?
Then open your eyes, nurse, you're not looking at me.
I'll tell you who I am, as I sit here so still,
As I do at your bidding, as I eat at your will.
I'm a small child of Ten, with a father and mother,
Brothers and sisters, who love one another
A young boy of Sixteen, with wings on his feet
Dreaming that soon now, a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty, my heart gives a leap.
Remembering, the vows, that I promised to keep.
At Twenty-Five, now, I have young of my own.
Who need me to guide and a secure a happy home.
A man of Thirty. My young now grown fast,
Bound to each other, with ties that should last.
At Forty, my young sons have grown and are gone,
But my woman is beside me to see I don't mourn.
At Fifty, once more, Babies play 'round my knee,
Again, we know children. My loved one and me.
Dark days are upon me. My wife is now dead.
I look at the future, I shudder with dread.
For my young are all rearing young of their own.
And I think of the years. And the love that I've known.
I'm now an old man, and nature is cruel.
It's jest to make old age look like a fool.
The body, it crumbles ,grace and vigour depart.
There is now a stone where I once had a heart.
But inside this old carcass a young man still dwells,
And now and again my battered heart swells
I remember the joys, I remember the pain.
And I'm loving and living life over again.
I think of the years, all too few, gone too fast.
And accept the stark fact, that nothing can last.
So open your eyes, people, open and see.
Not a cranky old man .
Look closer.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.
One nurse took her copy to Melbourne. The old man's sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.
And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this 'anonymous' poem winging across the Internet.
Cranky Old Man
What do you see nurses? What do you see?
What are you thinking, when you're looking at me?
A cranky old man, not very wise,
Uncertain of habit, with faraway eyes?
Who dribbles his food, and makes no reply.
When you say in a loud voice 'I do wish you'd try!'
Who seems not to notice, the things that you do.
And forever is losing a sock or a shoe?
Who, resisting or not, lets you do as you will,
With bathing and feeding. The long day to fill?
Is that what you're thinking? Is that what you see?
Then open your eyes, nurse, you're not looking at me.
I'll tell you who I am, as I sit here so still,
As I do at your bidding, as I eat at your will.
I'm a small child of Ten, with a father and mother,
Brothers and sisters, who love one another
A young boy of Sixteen, with wings on his feet
Dreaming that soon now, a lover he'll meet.
A groom soon at Twenty, my heart gives a leap.
Remembering, the vows, that I promised to keep.
At Twenty-Five, now, I have young of my own.
Who need me to guide and a secure a happy home.
A man of Thirty. My young now grown fast,
Bound to each other, with ties that should last.
At Forty, my young sons have grown and are gone,
But my woman is beside me to see I don't mourn.
At Fifty, once more, Babies play 'round my knee,
Again, we know children. My loved one and me.
Dark days are upon me. My wife is now dead.
I look at the future, I shudder with dread.
For my young are all rearing young of their own.
And I think of the years. And the love that I've known.
I'm now an old man, and nature is cruel.
It's jest to make old age look like a fool.
The body, it crumbles ,grace and vigour depart.
There is now a stone where I once had a heart.
But inside this old carcass a young man still dwells,
And now and again my battered heart swells
I remember the joys, I remember the pain.
And I'm loving and living life over again.
I think of the years, all too few, gone too fast.
And accept the stark fact, that nothing can last.
So open your eyes, people, open and see.
Not a cranky old man .
Look closer.
see,
ME!!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!
Tillbaka på facebook
Efter en vecka med avaktiverat facebook-konto har jag återfått mer livslust. Jag har pratat mer med min man och umgåtts mer med min son. Jag har nu aktiverat kontot igen eftersom det på vissa sätt underlättar kontakt med andra människor. "Alla" har ju facebook och mycket av det sociala utbytet sker där, liksom inbjudningar, planer att ses o.s.v.
Förhoppningsvis kommer jag dock att använda facebook mycket mindre nu. Jag ska börja med att göra en rensning av min kompislista ikväll. Det är onödigt att ha massa folk på listan som jag aldrig pratar med ändå...
Förhoppningsvis kommer jag dock att använda facebook mycket mindre nu. Jag ska börja med att göra en rensning av min kompislista ikväll. Det är onödigt att ha massa folk på listan som jag aldrig pratar med ändå...
Men snälla ?
Läste den här artikeln på aftonbladet om en kvinna som var för fet för att åka Balder och slänggungorna på Liseberg. Några saker i den här artikeln reagerar jag på:
"Efter att ha löst biljett och åkpass för 375 kronor styrde hon kosan mot berg- och dalbanan Balder. Där tog det stopp. Stina fick beskedet att hennes midjemått inte var förenligt med attraktionens säkerhetsrutiner.
"Efter att ha löst biljett och åkpass för 375 kronor styrde hon kosan mot berg- och dalbanan Balder. Där tog det stopp. Stina fick beskedet att hennes midjemått inte var förenligt med attraktionens säkerhetsrutiner.
– Vi hade köat en halvtimme. När jag skulle sätta på bältet så gick det inte. Jag kände mig kränkt och uttittad, säger hon."
Hade det varit bättre om de låtit henne åka trots att hon var för fet för säkerhetsbältet/bygeln? Hade hon föredragit att flyga ur en bergochdalbana i farten? Trodde hon att säkerhetsbältet/bygeln var dekoration? Nej, den har faktiskt en anledning att vara där! På vilket sätt kände hon sig kränkt? Visste hon inte att hon var fet? Jag förstår att hon kände sig uttittad för hade jag varit i samma tåg och köat en halvtimma så hade jag också tittat nyfiket på vem som uppehöll oss så att vi inte kom iväg.
"Inte heller karusellen Slänggungan hade rum för Stina – som fick stå bredvid och titta på medan de andra åkte.
Hade det varit bättre om de låtit henne åka trots att hon var för fet för säkerhetsbältet/bygeln? Hade hon föredragit att flyga ur en bergochdalbana i farten? Trodde hon att säkerhetsbältet/bygeln var dekoration? Nej, den har faktiskt en anledning att vara där! På vilket sätt kände hon sig kränkt? Visste hon inte att hon var fet? Jag förstår att hon kände sig uttittad för hade jag varit i samma tåg och köat en halvtimma så hade jag också tittat nyfiket på vem som uppehöll oss så att vi inte kom iväg.
"Inte heller karusellen Slänggungan hade rum för Stina – som fick stå bredvid och titta på medan de andra åkte.
– Det kändes inte så bra. Jag blev väldigt ledsen."
Det är en karusell för barn! Tror man verkligen att man som en överviktig vuxen ska få plats i den?
Det är en karusell för barn! Tror man verkligen att man som en överviktig vuxen ska få plats i den?
"Lisebergs informatör Agneta Caspersen säger att det inte finns någon specifik viktgräns för nöjesparkens attraktioner.
– Nej, men på varje attraktion finns ett säkerhetsbälte eller en bygel som man måste kunna stänga. Det beror lite på hur kilona är fördelade, säger hon.
Borde ni inte informera överviktiga personer om att de inte är välkomna att åka, innan de betalar 375 kronor?
– Det är ju lite från fall till fall, hur man är byggd. Det går inte att sätta någon viktgräns. Alla är välkomna och vi försöker anpassa så långt det går."
Överviktiga är väl visst välkomna att åka. Saker som är tillräckligt stora för dem. Precis som jättelånga människor är välkommen att åka saker som är tillräckligt stora för dem (vissa karuseller har övre längdgräns) och precis som kortväxta personer är välkomna att åka saker som är tillräckligt små för dem (med tanke på att många karuseller har en undre längdgräns). En person som väger 140 kg men är 185 lång och gjord av muskler kommer säkert inte ha något problem att åka någonting. En person som väger 90 kg men är 160 cm lång och där allt fett sitter kring rumpan och magen kanske får problem att åka vissa saker. Inte p.g.a övervikten men precis som det står i artikeln så beror det ju på hur fettet är disponerat.
Överviktiga är väl visst välkomna att åka. Saker som är tillräckligt stora för dem. Precis som jättelånga människor är välkommen att åka saker som är tillräckligt stora för dem (vissa karuseller har övre längdgräns) och precis som kortväxta personer är välkomna att åka saker som är tillräckligt små för dem (med tanke på att många karuseller har en undre längdgräns). En person som väger 140 kg men är 185 lång och gjord av muskler kommer säkert inte ha något problem att åka någonting. En person som väger 90 kg men är 160 cm lång och där allt fett sitter kring rumpan och magen kanske får problem att åka vissa saker. Inte p.g.a övervikten men precis som det står i artikeln så beror det ju på hur fettet är disponerat.
Nej snälla. Lägg ner det här. Det är inte Lisebergs fel att hon är fet. Hela samhället är inte anpassat till alla. Liseberg är verkligen inte anpassat för alla. Det är ett helt frivilligt nöjesfält. Om du är för lång, för kort, gravid, har hjärtproblem, har ryggproblem eller är för överviktig så kommer du inte kunna åka allting. Väljer du att ändå lösa åkpass så är det ditt egna frivilliga val och det finns saker som ALLA kan åka. Man kan inte rå för att man är 220 cm lång, eller 130 cm lång. Men vikten har man alltid en viss möjlighet att ändra på. Kränkt? Löjligt!
Facebookpaus
Jag har avaktiverat mitt facebook-konto för ett litet tag. Vi får se hur länge jag klarar att hålla mig borta. Och vi får se om det förändrar mitt liv på något sätt. Med tanke på att min familj tycker att jag sitter för mycket vid facebook så kan vi ju hoppas att de uppskattar det nu i alla fall...
Kommentarer
Jag har upptäckt att det inte går att kommentera min blogg. Jag misstänker att det är för att blogg.se har ändrat koder och grejs och min design är något jag hittade på en ganska gammal sida. Så tills vidare byter jag design till en av de som blogg.se erbjuder. Och hoppas på att hitta någon snyggare design snart...
[update en stund senare: Jahapp... nu går det i alla fall att kommentera, även om designen inte är så rolig :/ Så sätt igång att kommentera nu. Jag ser ju på statistiken att jag har några läsare i alla fall :) ]
Taxin får inte stanna vid taxistolpen!
17 Vuxenpoäng
Aftonbladet.se har publicerat en artikel om vuxenpoäng. Jag tänkte att jag skulle testa detta nu innan jag lägger mig. Nu ska vi se hur vuxen jag är...
Du vet att du är vuxen om du...
Svara på frågorna, räkna ihop antalet ja och kolla ditt resultat längst ner
[ ] 1. Har ett banklån.
[ ] 2. Pensionssparar.
[ ] 3. Veckohandlar.
[ ] 4. Har skrivit ditt testamente.
[x] 5. Har gift dig.
[ ] 6. Har skilt dig.
[x] 7. Har barn.
[ ] 8. Gör en månadsbudget.
[ ] 9. Köper egen julgran.
[ ] 10. Har en livförsäkring.
[x] 11. Återvinner avfall och åker till lokala sopstationen.
[x] 12. Har ett sparkonto.
[x] 13. Ofta hemfaller åt nostalgi.
[x] 14. Har Ica- eller Coop-kort.
[ ] 15. Äger en gräsklippare.
[ ] 16. Prioriterar tvättiden framför kompishäng.
[ ] 17. Intresserar dig för ränteprognoser.
[ ] 18. Planterar blommor.
[ ] 19. Kan tömma elementen.
[ ] 20. Har ett gemensamt bankkonto.
[x] 21. Oroas över ungdomen.
[x] 22. Hemnetknarkar.
[ ] 23. Stör dig när någon inte har städat hemma.
[x] 24. Kan byta säkring. (om det är samma som propp i proppskåpet)
[ ] 25. Jämför sugkapacitet innan du köper dammsugare.
[ ] 26. Ogillar överraskningar.
[ ] 27. Lyssnar på P4.
[ ] 28. Njuter av trädgårdsarbete.
[x] 29. Löser Melodikrysset. (ibland)
[ ] 30. Dina föräldrar frågar dig om råd.
[ ] 31. Använder rabattkuponger.
[x] 32. Klagar på högljudda grannar.
[ ] 33. Använder uttryck som "rocka fett" eller "shit pommes" två decennium för sent.
[ ] 34. Antar att FTW är en felstavad förkortning för folktandvården, och att LOL eventuellt har med facket att göra.
[ ] 35. Ser alltid till att få åtta timmars sömn.
[ ] 36. Läser dödsannonserna.
[x] 37. "Vart är världen på väg?" är en återkommande inre fråga.
[ ] 38. Använder strykjärn.
[ ] 39. Löser krypto.
[x] 40. Tänker att du och vännerna ses alldeles för sällan.
[x] 41. Använder kalender.
[ ] 42. Föredrar fotriktiga skor.
[ ] 43. Ligger vaken och tänker på jobb.
[x] 44. Har bekanta som gått in i väggen.
[ ] 45. Kan byta däck.
[ ] 46. Blir irriterad om du inte får sitta på "din" plats vid matbordet eller på jobbet.
[x] 47. Livspusslet är ett ord i ditt vokabulär.
[ ] 48. Följer Melodifestivalen och känner att du "hänger med".
[ ] 49. Har fritidshus.
[x] 50. Blir glad om någon tror att du är yngre än vad du är.
17 vuxenpoäng - Nä, jag är inte vuxen än ;)
Så vuxen är du:
0-20 poäng
Du är fortfarande ung, åtminstone i sinnet. Anser du dig vara yngre mentalt än kroppsligt: se upp med att försöka vara "down with the kids". Det skiner igenom och skapar bara åldersångest.
21-40 poäng
Du är vuxen helt enkelt. Eventuellt lite lillgammal. Du passar in i normen, på gott och ont.
41-50 poäng
Du kan vara för vuxen för ditt eget bästa. Slappna av och gör något otillåtet.
