Vid pappas begravning kände jag mig på ett sätt nära mina syskon. Jag kände att jag var en av fyra. Sedan dess har jag insett med all önskvärd tydlighet att jag hade fel. Det är tre plus en.

 

Mina bröder har jag aldrig haft så mycket kontakt med men det har varit annorlunda med min syster. Men det är lustigt hur mycket man viftar bort för att känslan av att få tillhöra, känslan av sammanhang är starkare än förnuftet. De senaste åren har detta hänt: 

* Syster gifte sig - jag fick veta det genom bilderna på facebook. Inte var det ett litet bröllop heller. Nej många finklädda gäster. Ceremoni i kyrka och mottagning med dans. Vår ena bror var med.

 

* Jag har träffat syster två gånger sedan 2011 - båda gångerna var det jag som fick åka ner till gbg för en kort fika, annars skulle det inte bli av. Skitsamma att jag första gången precis hade flyttat 25 mil och andra gången jobbat hela dagen. Jag ville ju träffa henne! 

 

* I somras var hon i sverige och hon meddelade mig att pappa skulle komma till henne på sin födelsedag. Då var jag också välkommen. Just den dagen kunde inte jag och det var ju tråkigt att jag missade pappa. Men vi bestämde att jag skulle höra av mig dagen efter. - I två dagar svarade hon inte och sedan fick jag höra att hon var för trött för att ses. Långt senare berättade min syster att pappa varit hos henne i tre dagar och hon la dessutom ut ett foto där hon, pappa och hennes dotter var i trollhättan ca 100m från min mammas hus. 

 

* Pappa gick bort - Mina tre syskon åkte tillsammans för att se honom på sjukhuset,  ingen kontaktade mig. 

 

* Efter begravningen la jag ut ett bildkollage som även inkluderade en bild på kistan med alla blommorna. - fick snabbt ett meddelande om att det var som ett hugg i hennes hjärta för att för henne och våra bröder var det en personlig sak att begrava sin pappa. Jag svarade med en ärlig ursäkt och tog så klart bort bilden. Hon läste det meddelandet efter en månad...men har inte svarat på det

 

*Nu till jul la hon upp en bild från sitt julfirande och taggade vår brorsdotter samt ena bror och önskade att de var där. - Hon uppgav i kommentarerna att anledningen till att hon bara nämnt en bror är för att den andra inte har facebook. 

 

Utöver detta är det ganska tydligt att jag aldrig kommer på tal när de umgås. 2012 fick jag kontakt med min bror på facebook. Han visste inte att jag hade barn (som då var nästan två) eller att jag var gift (som jag då hade varit i ca tre år)

 

Nej kära syster. Du har gjort det väldigt tydligt att jag inte tillhör din familj, att du inte är intresserad av mig eller ens kanske gillar mig. Tanken på hur jag försökt, velat ha kontakt och hur jag tjatat får mig att skämmas. Men vet du vad? Det stärker mig bara i mitt beslut att inte slösa tid, energi och kärlek på sådana som dig!

 

Jag dedikerar den här till dig men det blir det sista du får av mig! Från och med nu går jag vidare och ser mig inte om för jag tänker inte slösa mitt tålamod på någon som inte förtjänar det!