Nu sitter jag här. Med slutspurten av en universitetsutbildning och ska bara skriva rent mina opponeringsfrågor och skicka in innan jag ger mig för idag och lägger mig. Plötsligt slog mig en tanke att mitt liv hade sett väldigt väldigt annorlunda ut om bara en liten sak i mitt liv inte hade hänt. Mitt utomkvedshavandeskap.

OM den graviditeten hade gått vägen så hade jag fött barn i oktober 2010. Då hade jag nu varit stolt mamma till en liten skorpa på drygt 2 år. MEN då hade jag varit tvungen att ta ett års studieuppehåll och således hade vi fortfarande bott kvar i Örebro, i vivalla. Antagligen hade jag då inte träffat mitt mammagäng som var ett sånt stort stöd under graviditeten och första tiden med Theodor. Theodor som inte ens hade funnits. Oh hemska tanke! Vårt barn hade fått gå på dagis i vivalla och kontakten med den utökade familjen (våra mammor, syskon, kusiner o.s.v) hade inte varit i närheten av hur bra den är nu. Jag hade kanske inte haft en lika bra kontakt med Kristina och antagligen hade jag inte haft någon kontakt alls med Christian som jag nu skriver min uppsats med.

Jag hade inte bott i Uddevalla och träffat de underbara människor som den här staden har gett mig, eller hjälpt mig att återfå kontakt och umgänge med. Jag hade inte suttit här och varit nästan klar med min utbildning utan jag hade haft ett halvår kvar och varit precis i startgroparna för att skriva C-uppsatsen.

Nej mitt liv hade sett väldigt väldigt annolunda ut om jag inte hade fått mitt utomkveds. Just då var jag ledsen, så väldigt ledsen, rädd, besviken, bitter och förvirrad. Men när jag idag inser att det livet jag trivs med inte hade funnits. Då är jag faktiskt glad att det hände.

Det finns verkligen en mening med allt!