Att gå på pappas begravning idag var jättejobbigt. Samtidigt var det skönt att få säga adjö, att få erkänna sorgen och låta den komma ut. Dessutom var det en ny och ändå ganska bra känsla att få vara i en familjekontext. 

Missförstå mig inte, självklart har jag en familj i de som står mig närmast. Mamma, man och barn, morbror med familj. Men nu fick jag tillgång till en skara som tidigare bara varit namn för mig. Jag var en av "rolfs barn" som mirja inkluderade i sitt tal. Min son var en av barnbarnen som Annika pratade om. Jag fick hälsa på min farbror, tre kusiner och min dopfadder. 

Även om jag inte bytte många ord med mina bröder, så satt vi ändå vid samma bord och åt. Jag fick höra och se dem prata och kunde ana likheter med både pappa och mig. Sammanhang.  Kontext. 

Jag har alltid vetat om att jag har en familj på pappas sida, men det var skönt att få se att den var verklig. 

Jag är en lillasyster...