I min förra blogg skrev jag när Theodor bara var någon vecka gammal att jag såg fram emot alla framsteg, både fysiska och kognitiva. Nu är vi inne i en period där vi verkligen ser hans utveckling.

Idag när han skulle äta sin gröt sprang han inte fram till sin matstol utan till en av de vanliga köksstolarna och klättrade upp på den. Han satt dessutom stilla och fint som vilken stor pojke som helst och åt sin gröt!

David kommenterade häromdagen att det är fantastiskt att se att han verkligen registrerar hur vi leker med honom och att han försöker härma ord och hur han härmar ljud.
Om man säger "mjauu" till honom så svarar han med ett "aooo" och springer och hämtar en liten silverkatt som står i vårt sovrum. Sedan vill han att man ska leka med katten och jama. Jag blir så stolt och så glad och älskar att se dessa framsteg.

Jag inser att Theodor är lite sen med talet. Det verkar som att typ alla barn i närheten sa minst 25 ord innan de var ett ungefär. Ibland har jag funderat på om det skulle vara något problem som gör att han inte pratar än. Men nu märker vi att det kommer och vi kunde inte vara stoltare. Jag hävdar fortfarande att det är för att vi pratar två språk som Theodor väntat med att börja prata.

Min stora fina lilla kille ! <3 <3 <3 Det berömda mammahjärtat spricker av stolthet...