Jag kan ju inte påstå att jag kvittrar som en lärka när jag tvingas kliva upp 05:30 på morgnarna. Det är något som känns snett när jag går upp, fast Theodor fortfarande sover. Som att det är inprintat i mig att jag ska passa på att sova när han sover. Som att det jag gör är fel och snett och tokigt. 

Det är morgnar som denna som man får påminna sig om att man faktiskt tycker om sitt jobb... och att jag får sova lite längre imorgon...

 

Snart kommer dessutom ett inlägg om det konstanta dåliga samvete jag lever med.

Älskade Theodor, jag vill ju stanna hemma med dig istället för att jobba.